Inatt drömde jag en dröm som får mig att önska att jag aldrig någonsin skulle vaknat igen.
Det var smärtsamt att vakna upp ur drömmen och inse att verkligheten såg annorlunda ut.
Jag drömde att du fanns där, att jag höll din hand. Jag kan fortfarande känna känslan av hur jag strök min hand mot din underarm. Känslan var så stark och äkta, allting var så verkligt – som att allting faktiskt var på riktigt.
Jag grät och förklarade hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag saknade dig och hur tomt allting var utan dig. Jag kunde ta i dig, prata med dig och du kunde svara mig.
Jag önskar att du faktiskt fanns där i min dröm, att du faktiskt fick veta allt det där jag ville berätta för dig. Jag vill tro att du, din själ, var där med min själ och att det faktiskt skedde på riktigt – men på ett övernaturligt stadium. Jag vill tro, för sanningen gör annars för ont.

Det var den bästa, men samtidigt värsta, drömmen jag någonsin drömt. Min önskan om att få hålla din hand en sista gång gick ju faktiskt i uppfyllelse, för en verkligare dröm har jag aldrig någonsin varit med om, men samtidigt fick jag uppleva mardrömmen om att mista dig igen, när jag vaknade upp till verkligheten.

Varför ska det vara så svårt att släppa taget? Varför går det aldrig att förstå?
Jag bläddrar förbi ditt nummer i kontaktlistan och förväntar mig att jag någon gång ska kunna ringa dit igen och höra din röst. Jag kan inte radera, jag kan inte inse att du aldrig kommer svara.

Alla som någon gång mist någon så nära vet hur jag känner. Det är förjävligt, det plågsammaste jag någonsin varit med om. Döden är det jävligaste som finns. Men jag är inte rädd för den – jag är rädd för andras död, för den stora saknaden, för allt tomrum som lämnas kvar. Aldrig slipper vi undan.