Oftast hatar jag barn. I alla fall de som är fula, som skriker konstant, som är korkade, arroganta och snoriga, eller bara bajsar ovanligt mycket. Men så finns det vissa som fascinerar mig och som har en förmåga att sprida glädje, vart de än befinner sig.
Självklart tänker jag i första hand på min systerson, Lucas. Jag fascineras över hur han alltid kan vara så glad, så obekymrad, så självständig, helt oberoende av omvärlden och så äkta på något vis. Ett leende från honom är så äkta det bara kan bli, hans glädje sprider sig genom hela rummet och alla ens egna bekymmer försvinner för ett ögonblick.
Tänk så enkelt och så härligt att se världen genom ett barns ögon. De största bekymren i livet skulle handla om varför den fyrkantiga klossen på något underligt vis inte kommer igenom det trekantiga hålet, eller att vanten inte sitter tätt under jackärmen och har lämnat en glipa där kall luft strömmar in.
Ibland tycker man att vi borde lära av barnen, istället för att barnen lär av oss. Livet vore ju så mycket lättare.



Ikväll ska jag och mina päron vara barnvakter åt vår härliga glädjespridare. Då ska jag se till att suga in så stooooor dos glädje som möjligt så jag klarar mig länge. Han är som en C-vitamin. Livsnödvändig och uppiggande! ;D