.: Får man tro på sånt som inte går att förklara? :.
I torsdags natt pratade jag med mormor i telefonen, min mobil såg precis ut som den gör i verkliga livet. Hennes röst lät precis så som jag minns den. Mormor berättade att hon hade pratat med Micki (denna natt sov jag även hos Micki) och hon frågade hur vi hade det, hur livet hade fortsatt för oss. Jag grät och svarade att vi alla saknade henne otroligt mycket och att allt var tomt utan henne. Vi pratade lite mer, men så frågade jag tillslut: "Mormor, är detta på riktigt?". Jag visste att jag egentligen drömde och undrade om hon kunde höra mig på riktigt, om hon faktiskt hälsade på mig i drömmen. Jag frågade upprepade gånger om detta var på riktigt men fick inget svar. Jag kollade på mobilen och skärmen var alldeles svart. Sedan slutade jag att drömma.
När jag var liten minns jag att jag frågade mormor: "Om jag pratar med dig när du är död, svarar du mig då?".
Vad svarar man ett litet barn när man får en sådan fråga? Självklart svarade mormor "Ja".
Kanske håller hon sitt löfte.. vem vet? För visst måste man få tro på sådant som inte går att förklara!?
Det finns så mycket vi inte vet, som vi aldrig kommer kunna veta, förrän det är vår egen tur att stiga in i ljuset.
Så vad ska man tro? Kan man hoppas? Jag vill tro. Jag tror.
.: När drömmar slår in i självaste drömmen :.
Inatt drömde jag en dröm som får mig att önska att jag aldrig någonsin skulle vaknat igen.
Det var smärtsamt att vakna upp ur drömmen och inse att verkligheten såg annorlunda ut.
Jag drömde att du fanns där, att jag höll din hand. Jag kan fortfarande känna känslan av hur jag strök min hand mot din underarm. Känslan var så stark och äkta, allting var så verkligt – som att allting faktiskt var på riktigt.
Jag grät och förklarade hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag saknade dig och hur tomt allting var utan dig. Jag kunde ta i dig, prata med dig och du kunde svara mig.
Jag önskar att du faktiskt fanns där i min dröm, att du faktiskt fick veta allt det där jag ville berätta för dig. Jag vill tro att du, din själ, var där med min själ och att det faktiskt skedde på riktigt – men på ett övernaturligt stadium. Jag vill tro, för sanningen gör annars för ont.
Det var den bästa, men samtidigt värsta, drömmen jag någonsin drömt. Min önskan om att få hålla din hand en sista gång gick ju faktiskt i uppfyllelse, för en verkligare dröm har jag aldrig någonsin varit med om, men samtidigt fick jag uppleva mardrömmen om att mista dig igen, när jag vaknade upp till verkligheten.
Varför ska det vara så svårt att släppa taget? Varför går det aldrig att förstå?
Jag bläddrar förbi ditt nummer i kontaktlistan och förväntar mig att jag någon gång ska kunna ringa dit igen och höra din röst. Jag kan inte radera, jag kan inte inse att du aldrig kommer svara.
Alla som någon gång mist någon så nära vet hur jag känner. Det är förjävligt, det plågsammaste jag någonsin varit med om. Döden är det jävligaste som finns. Men jag är inte rädd för den – jag är rädd för andras död, för den stora saknaden, för allt tomrum som lämnas kvar. Aldrig slipper vi undan.
.: Day 4 - A habit you wish you didn't have :.
En sak som jag vet att jag gör, som jag stör mig en hel del på, är att jag säger "va?" alldeles för ofta. Jag säger "va" även om jag egentligen hör vad personen säger. Jag vet inte varför - det bara kommer som en reflex.
Ytterligare en sak, som jag aldrig ens tänkt på att jag faktiskt gör förrän min handledare på praktiken på Ölands djurpark nämnde det, är att jag hela tiden har konstiga ljud för mig som är totalt onödiga och kan låta rätt skumma.
När jag t.ex. tappat något och ska böja mig ned för att plocka upp det kommer automatiskt ett besvärat "EHH"-ljud, som om det är otroligt ansträngande att plocka upp den där saken från golvet.
När jag inte når något och ska försöka sträcka mig den där sista biten som fattas "stönar" jag också till med ett "EHH".
VARFÖR? Jag låter ju som en besvärad gammal tant i världens sämsta kondition. Och det är jag ju faktiskt inte, så jag vill ju inte att folk ska gå runt och få den uppfattningen av mig! ;)
Jag får helt enkelt sluta upp med att säga "va?" och LYSSNA istället, plus att jag ska hålla käften! Om jag inte är besvärad/ansträngd behöver jag ju för tusan inte heller låta som om jag vore det!
Min gissning är att jag aldrig kommer lyckas med detta, men det är värt ett försök! ;)
.: Med ett körkort i min hand! :.
WOHO, KÖRKORT! :D
Alla som tagit vet vilken jävla befrielse det är! Jag känner verkligen en enorm lättnad och frihet. JAG HAR KÖRKORT! FATTA!
Det firar vi med ett rungande sjungande HURRA! ;) Så nu alla Säfflebor, kan ingen gå säker på gatorna längre - moahaha! ;)
.: Har varit kreativ igen.. ;) :.
Fotlök! Robin tvingade mig att tatuera in en lök på hans häl.
Originellt, kan man väl säga.. ;) Tyvärr har jag ju ingen svart så det blev ingen outlining på denna, men den är "fin" ändå, haha! ;)
Gjorde en fjäril på övningsskinnet också, den skulle egentligen varit svart men rött fick duga.. Satan vad det är kul att tatuera! Är dock jävligt svårt, men jag ska tamejfan öva så jag blir hygglig på det! :)
Min stora tavla till Micki blev klar igår även. Hon ville ha färgglatt - och ja, hon lär väl inte klaga på den biten iaf.. ;)
Ganska nöjd måste jag ändå säga, om man får vara lite självgod. :)
