I torsdags natt drömde jag om mormor igen. Jag har drömt fler drömmar om mormor, men det är två drömmar som det varit något särskilt med - denna och drömmen jag skrev om i mitt förra inlägg. Allt har känts för verkligt för att bara vara en dröm, och jag har varit alltför medveten. För det första har jag i båda dessa drömmar vetat mycket väl att mormor inte lever och hon vet själv att hon inte gör det heller, dessutom är det så mycket mer som är alldeles för verkligt för att passa in i en dröm. Det är inte lätt att förklara, men det finns så mycket som skiljer sig från en "vanlig" dröm.

I torsdags natt pratade jag med mormor i telefonen, min mobil såg precis ut som den gör i verkliga livet. Hennes röst lät precis så som jag minns den. Mormor berättade att hon hade pratat med Micki (denna natt sov jag även hos Micki) och hon frågade hur vi hade det, hur livet hade fortsatt för oss. Jag grät och svarade att vi alla saknade henne otroligt mycket och att allt var tomt utan henne. Vi pratade lite mer, men så frågade jag tillslut: "Mormor, är detta på riktigt?". Jag visste att jag egentligen drömde och undrade om hon kunde höra mig på riktigt, om hon faktiskt hälsade på mig i drömmen. Jag frågade upprepade gånger om detta var på riktigt men fick inget svar. Jag kollade på mobilen och skärmen var alldeles svart. Sedan slutade jag att drömma.

När jag var liten minns jag att jag frågade mormor: "Om jag pratar med dig när du är död, svarar du mig då?".
Vad svarar man ett litet barn när man får en sådan fråga? Självklart svarade mormor "Ja".

Kanske håller hon sitt löfte.. vem vet? För visst måste man få tro på sådant som inte går att förklara!?
Det finns så mycket vi inte vet, som vi aldrig kommer kunna veta, förrän det är vår egen tur att stiga in i ljuset.

Så vad ska man tro? Kan man hoppas? Jag vill tro. Jag tror.